Ett gränsöverskridande marathon-Niagara falls international marathon 2018

Ett trevligt marathon som lever upp till benämningen internationell, starten går i USA och målet är beläget i Kanada. Nummerlappsutdelningen och målgången sker i  orten Niagara falls på den kanadensiska sidan.

Jag anlände på fredagskvällen till Niagara falls efter att ha tillbringat några dagar i Chicago. Det var två dagar före marathonloppet. Det visade sig vara bra att jag hade varit i USA och passerat gränsen till USA precis före ankomst till Kanada. Ett sämre alternativ hade varit om jag valt att flyga direkt till Toronto, som är den största staden närmast Niagara Falls. Själv flög jag till Toronto ifrån Chicago och tog sedan en buss de sista 110 km.

                    

Staden består av en turist- och nöjesdel som på ett sätt liknar Las Vegas. Jag bodde mitt i denna del och det kändes som att bo mitt i ett nöjesfält. Det var i denna stad lite mer fokus på aktiviteter för barn än min erfarenhet av Las Vegas. Det först jag gjorde efter ankomst till staden var att hämta nummerlapp. Expon var förlagd till en mässhall och det fanns stora utrymmen till de ganska få utställarna.

För att få ut min nummerlapp så hade den kanadensiska gränspolisen en passkontroll som vi löpare måste passera för att få ut våra nummerlappar. Ett normalt antal frågor ingick, men även om jag nyligen varit i USA, för det skulle nämligen underlätta passagen av gränsen till USA. Marathonloppet startar nämligen i Buffalo på den amerikanska sidan av Niagarafloden. Nummerlappen skulle sen vara mitt pass in i Kanada under loppet. Nu förtiden krävs ESTA och ETA för inresor till USA och Kanada. I hallen bredvid nummerlappsexpon så var det Oktoberfest och det var tack vare deras skyltning som det var ganska lätt att hitta mässhallen i staden.

Efter en välbehövlig natts sömn, jag är ganska bra på att hantera jetlag, så var det dags för frukostjogg. Jag tycker det är ganska trevligt och dessa brukar gå i ett lugnt tempo.  Samlingen för frukostjoggen var i en liten park typ 100 meter i från vattenfallen i Niagara falls. Det var ingen större grupp som deltog, kanske 30-40 stycken, så det var lätt för organisatörens person att hälsa oss alla välkomna. Det gick också för honom att komma oss ganska nära och skapa kontakt. Han inledde samlingen med frågesport med några små priser.

Själva löpningen skulle ske längs floden i staden mellan de två stora fallen som finns centralt och där avståndet mellan dem är ca 1 mile =1,6 km. Fram och tillbaka så blir det Totalt runt 3,5 km och den skulle ledas av Captain Canada. Löparna var främst ifrån USA och Kanada, men det fanns även en grupp finländare med och så jag som enda svensk.

Tempot var inte överdrivet högt och det gavs tid för fotostopp främst vid det stora fallet vid vändpunkten. Samma fall skulle dagen efter vara målområde för loppen. Skönt med ett lugnt tempo för mig som tränat mycket dåligt senaste månaden pågrund av sjukdomar. Joggen avslutades vid Hard Rock Cafe där det bjöds på en generös frukost. Detta blev den sociala delen av frukostjoggen där jag mötte de andra löpare och vi kunde utbyta erfarenheter. Helt underbart tycker jag.  Hur laddar de? Vad tänker de på inför ett marathon? Vad pratar de om sinsemellan?  Några nybörjare på marathondistansen fanns det och man kunde ta på nervositeten som de kände. Fokusen i diskussionerna var mindre på tider än vad jag upplever att det många gånger är i Sverige, även fast några av de jag pratade med får anses som mycket goda löpare.

Efter en dusch vidtog en dag med lite turistande runt staden. Det är lätt att gå för mycket dagen före ett marathonlopp, å andra sidan så har jag oftast inte hur mycket tid att lägga på de platser jag besöker att jag bara kan vila en hel dag. Det är ett litet dilemma, men det spelar mindre roll i min nuvarande form då jag inte jagar någon tid.

Arrangören samarbetade med Sheraton hotell och hotellets erbjudande till pastabuffe upplevde jag som lite dyr, speciellt som urvalet pastarätter var begränsat i buffen. Dessutom fanns det ingen speciell tid avsatta för pastaparty, så jag såg inga andra löpare där och då valde jag att gå till en annan restaurang och fixa mitt egna pastaparty. För mig är det inte nödvändigt med pasta utan äter det mesta om inte alltför tung kryddstark mat. Mina favoriter ur det indiska köket brukar jag hoppa dagen före ett lopp.

Arrangören hade förutom en app, även en informationsbroschyr för att tillgodo dmse löparna med information. Broschyrens uppmanade alla deltagare med icke kanadensiskt/amerikanskt pass att gå över bron och passera den amerikanska gränsen för att fylla i en blankett. Lydig som jag är så medförde det att det blev en kort fin kvällspromenad på några hundra meter. När jag kom fram till den amerikanska gränsen så visa det sig att jag inte behövde många ord innan de suckade lite. Det var inte alls nödvändigt om man som jag nyss varit i USA. Jag var inte den förste löparen som gjort samma sak den dagen efter att ha läst arrangörens information.

Söndag Marathon

Jag hade liksom de flesta andra löpare bokat buss till starten. Vid de flesta punkt till punkt marathonloppen så brukar arrangören ordna detta. Denna gången så var passet med till starten för jag skulle återigen byta land. Vid alla mina transporter till starter med buss i USA så är det de klassiska gula skolbussar som gäller.

Dessa är inte dimensionerade för vuxna människor över 1,85. Inte bekvämt men det går om man sitter lite på snedden. Bussfärden gick inte längs banan som vi skulle springa utan följde en motorväg som slutade vid en bro som utgjorde gränsen till USA. Gränskontroll utfördes genom att gränspolisen samlade ihop alla pass och kort pratade med alla löpare. Det tog en bra stund för dem att gå igenom alla ca 40 passen och under tiden så kom det in en löpare på bussen och som skulle springa halvmarathondistansen. Stackare hade hamnat på fel buss och hade nog inget pass med sig. Det gick lopp över flera distanser samtidigt.  Halvmarathonen gick bara i Kanada vilket medförde att löparen hade lite problem. Hur det gick för personen fick jag inteveta för min buss åkte vidare.

Startplatsen visade sig vara utanför ett museum som vi löpare vänligen ombeddes att inte besöka eller att utnyttja dess faciliteter. Arrangören bjöd på vatten och frukt samt tog emot våra överdragskläder. Dessa förvarades i de gula bussarna som skulle transportera dem tillbaka till Niagara falls och målområdet. Starten blev någon minut försenad för som brukligt är i nordamerika så skall nationalsången framföras och det innebar i detta loppet alltså att både USAs och Kanadas skulle framföras. Vi var väl 700-800 som startade på marathonsträckan och vi gav oss ut på en bana som inleddes med en lite över fem kilometer plan sträckning i Buffalo USA.

Farthållarna som fanns på i loppet hade som uppgift inte bara att hålla en viss måltid. De långsammare måltidernas farthållare skulle också lägga in en gångpaus på en minut var tionde minut. Alltså tio minuters löpning och en minut gång var ledmotivet. Detta var något som verkligen spridit sig bland löparna. Jag sprang om ett stort antal löpare som hade ställt in alarmen på sina löparklockor för att komma ihåg att inte missa att gå. Detta även under de inledande kilometerna av loppet. Att det finns löpare som går under slutet av ett lopp är inte ovanligt men här gällde det även ifrån början av loppet. Det vanligaste verkade vara 10/1 systemet och jag fick en känsla av att någon/något haft stor påverkan på löparna. Vad har jag missat?

Efter vår sväng runt Buffalo nådde vi Peace Bridge och banans ända lilla motlut. Bron var kort men lite brant. Dock absolut inget extremt. Efter bron stod åtta pigga kanadensiska passkontrollanter och kontrollerade så vi hade på oss en nummerlapp till marathonloppet. De stod ganska avslappnade och hejade på. Det var för övrigt inte någon större mängd åskådare längs banan för loppet gick till största delen utanför större samhällen. Efter gränsbron så vidtog löpning längs med Niagarafloden ända fram till målet.

Den inledande delen efter bron bestod av en sträcka på kanske en och halv kilometer som löptes fram och tillbaka, men efter att vi vände tillbaka vid ca 10 kms passeringen så kom vi bara att löpa längs med floden. 32 km av mestadels plan löpning och hela tiden med floden inom synhåll på vår högra sida.  Inga motlut att prata om fanns längs denna del av banan och vätska fanns längs hela banan med två och en halv kilometers mellanrum. Lite underhållning i form av musik och DJs fanns utplacerade här och där, åsamt en speaker när vi passerade halva sträckan. Vädret växlade ifrån sol till mulet men ändå hyfsat varmt med över 20 grader. Det gällde alltså att fylla på med vätska. Det fanns förutom vatten, även sportdryck av den mer utspädda varianten. På några ställen fanns det även energigeler men dessa hade en tendens att ta slut. Närheten till vatten och vyerna gjorde att jag njöt av loppet. Några större åskådarmängder Längs fanns tyvärr inte. Vi kom i slutet av loppet in i Niagara falls och där var de avslutande två kilometrarna av loppet lätt utför vilket kändes behagligt. Det var trots detta en tuff mara för mig då jag mestadels varit sjuk under den senaste en och en halv månaden och inte kunnat träna.

I målområdet rådde en skön stämning och speakern var professionell och lyfte alla löpare. Han jobbar visst även med detta under flera andra marathonlopp, som New York marathon. Efter loppet så bjöds vi rikligt på alltifrån frukt och bagels till en kopp kaffe. Synd bara att inte ölen var gratis, för jag hade varken pengar eller kort med mig. En kall öl är det jag längtar mest efter när jag kommer i målet på ett marathon. Bra service med bussar erbjöds tillbaka till den andra delen av Niagara falls därifrån bussarna på morgonen hade utgått ifrån. Fast de här gula skolbussarna är inte bekvämare efter ett marathon. Tro mig! 🙂

Jag trivs bra i Kanada och tycker de tre marathon jag sprungit i Kanada alla har varit välarrangerade. Trevliga människor och härliga miljöer finns det i Kanda och det gör inte resan sämre. Jag rekommenderar att passera USA på vägen till loppet och även att stanna till i Toronto på väg till eller ifrån Niagara falls. Toronto är en trevlig stad fint belägen vid vatten. Det går också att flyga till Buffalo, men ni kommer då till en mindre flygplats  aom har sämre förbindelser under hösten till Niagara falls.

Efter marathonloppet så åkte jag dagen efter vidare till Washington DC via Toronto. Denna gången valde jag kombinationen buss/tåg för resan Niagara falls till Toronto. Det var inget dumt val för tåget kunde lätt undvika alla köer i trafiken som finns i Toronto på förmiddagarna.

En reaktion till “Ett gränsöverskridande marathon-Niagara falls international marathon 2018

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *